Om mig

Morgan Häggqvist-Ahlström, årsmod-89. "Mogge", enda killen i syskon skaran är omtänksam och smart. Goaste killen i världen tycker storasyster. Han gjorde en tillsynes lysande start på sin hästkarriär som 2-åring där han visade stor talang. Tyvärr tog andra intressen över vid 6 års ålder och ridningen lades på hyllan! Morgan är väldigt duktig på data och det är han som designat den här hemsidan. Vem vet, ridstövlarna kanske åker på igen och då lovar jag att ni får se en ny Pessoa!

Imber Krånglin-Häggqvist, årsmod-55, Världens bästa mamma. Även hon har ridit en del i sina dar, hon började på ridskola och behärskar nu det mesta inom ridningen i lagom fart! Mamma är bäst på det mesta, vad gäller hästar är det nog att sköta, leda in/ut fodra och mocka, tack vare henne har vi syskon kunna utöva det vi allra mest önskat nämligen-Ridningen. Tack för att du gett oss möjligheten.

Mats Jonsson, årsmod-73, min underbara sambo som till vardags kör timmerbil. Mats är den som brukar skjutsa och följa med mig överallt på tävling och träning, han är efter många mil bakom ratten en mycket säker och duktig chaufför till mina hästar. Som "icke" hästintresserad sambo till en hästmänniska som mej skulle det aldrig funka så bra utan Mats "Huggen´s" förståelse och omtanke!

Melker Jonsson, årsmod-09. Min goa lilla kille som kom till världen den 15 januari 2009. Han älskar traktorer med allt vad det innebär. Om han blir en liten stalledräng eller en ny RGB återstår att se. Helt säkert är i alla fall att han är det bästa som hänt mig.

Per-Gunnar Ahlström årsmod-52. "Pegge" är min plastpappa, Morgan och Matildas biologiska pappa. Han kan det mesta som en pappa bör kunna, t ex laga och fixa alla möjliga och omöjliga saker. Det han inte vet är nog inte värt att veta kan jag tycka ibland. Även om inte Pegge är någon typisk ponnypappa har han full förståelse för vårt brinnande intresse och har faktiskt själv ett förflutet som ridskoleelev i vuxen ålder!

Pil Jonsson, årsmod-96, mattes katt och Chef på Grannäset 104. Pil behöver ingen närmare presentation, han ÄGER!

Lillis Häggkvist, årsmod-98, husses katt som föredrar lugna myskvällar i soffan framför råttjakt!

Och till sist mig själv... Monia Häggkvist, årsmod-74, jag lärde mig nog galoppera innan jag kunde gå! Hur jag blev en sådan hästtok kan nog ingen förstå. Jag är inte uppvuxen i en "hästfamilj", har inga hästintresserade föräldrar eller nära släktingar. Det var bara att acceptera- Jag föddes som häst tjej.

Det hela började nog vid 2-3 års ålder när vi var på besök hos farmor och farfar i Holafors, där på granngården hos mina kusiner stod 2 ponnyhästar, en shettis och en new forest valack, dessa två blev inkörsporten till mitt livslånga hästintresse. För varje gång det var dags att åka hem från farmor var jag som uppslukad av jorden och lyckades jag inte gömma mig var det gråt och tandagnissel hela vägen hem därifrån. Jag älskade lukten av häst och hö, deras mjuka mule och lurviga päls. Mina första gummiridstövlar blev en av mina käraste ägodelar, i dessa sprang jag timme ut och timme in och lekte häst och till slut vid fem års ålder fanns det ingen återvändo, vi skulle flytta till Holafors, granne med farmor och jag skulle få en alldeles egen häst! Lyckan var fullkomlig och jag glömmer aldrig när han stod där, min egen lilla Vicke och plirade med sina stora bruna ögon under den svarta luggen, Det var kärlek! Min shettis Vicke var han som jag bara 5 år gammal när vi möttes första gången och man kan väl med handen på hjärtat säga att det blev ingen dans på rosor direkt, Vicke ville inte som jag!

Men vi kämpade på Vicke och jag, han blev min bästa vän och lärare. Vicke och jag var oskiljaktiga tills mina ben blev för långa och det blev dags för mig att gå vidare..... Vi hade inga pengar att köpa någon ny ponny för så jag fick låna en liten B-ponny med fång som hette Vando. Men drömmen om att tävla och träna var så starkt förankrad och jag hade svårt att förstå varför jag inte kunde vara med i "toppen" med dessa två underbara ponnyer. Men så en dag när jag var 11 år förändrades allt, vi hade fått en ny ridlärare på Holafors ridskola som hade lagt märke till mig och mina ambitioner.

Hon ordnade en 4 årig connemaravalack på foder, som till slut skulle bli min egen, och i särklass bästa häst jag någonsin suttit på. Vägen med Pan-Cho blev lång och brokig, han var oriden och viljestark, utdömd som 6 åring. Men Pan-Cho blev till slut den häst som jag tog omkring 200 placeringar med upp till MSV klass och en sån häst som man får förmånen att äga bara en gång i livet! När jag fyllde 18 år blev det dags att ta steget upp på stor häst, jag köpte ett varmblod som jag utbildade och tjänade ett par tusen lappar på så jag kunde köpa ett fullblod som skolades om till hopphäst och såldes, därefter köpte jag mitt första halvblod. Mer om detta kan du läsa under knappen- Mina hästar.

Ibland kan jag känna mig bitter och besviken över att jag med mitt brinnande intresse, slit och ambitioner aldrig "fått chansen". Chansen att rida dom stora mästerskapen, på dom stora banorna. Att få träna och äga färdiga hästar med potential och kapacitet. Men jag är i grund och botten tacksam, så innerligt tacksam, för allt det jag lärt mig av att rida alla dessa "speciella" hästar, och alla människor runt omkring, inte minst mamma som trots små medel och dåliga resurser gav mig möjligheten att förverkliga mina drömmar om en egen häst, tack!

Med detta i mitt bagage vill jag kunna dela med mig till er andra med små medel- Allt är möjligt!

Du kan läsa mer om det under knappen - Min filosofi